Jag kan inte beskriva hur otroligt lycklig jag är! Jag älskar min lilla familj, min älskade fästman och vår älskade lilla son! Kan inte förstå att den finaste lilla prinsen som kom till oss för fem veckor sen är vår och att vi har ansvar för honom de kommande tjugo åren. Att han ska bo här med oss. Jag stortrivs med att vara mamma och jag har inte ångrat mig en enda gång! De är tufft ibland men de går snabbt över och så svävar jag på rosa moln igen! Det är ungefär som med förlossningssmärtan, de gör ont ett tag sen går de över direkt!

Det känns så roligt att vi ska få följa Leons utveckling, forma honom till den han kommer bli. Hjälpa honom i livet, alltid finnas där, stötta och peppa! Skydda honom från allt de onda! De känns som att han har växt hur mycket som helst på bara ett par dagar, inte på längden eller i vikt utan som människa. Han är med mycket, mycket mer och på så sätt känns som som att han har växt!

Jag har växt som person, jag tror Peter känner detsamma, livet handlar inte bara om oss längre utan om denna fina lilla varelse, vår son som vi skapat tillsammans, vårt kött och blod! Jag trodde att jag visste vad kärlek var, men det här, kärleken till ens eget barn är så mycket större! Det går inte att beskriva med ord den kärleken jag känner!